Amon Amarth

Det är en rätt fascinerande tanke att föreställa sig hur ett sällskap med vikingar från Roslagen på sjöfärd mot Konstantinopel för sisådär 1000 år sedan skulle reagera på Amon Amarths death metal. Liksom vikingarna förde ut Sverige i världen, har Amon Amarth med sin bottenlösa värld av tung, melodisk dödsmetall och Johan Heggs helvetesdjupa sång gjort omvärlden uppmärksammade på vårat karga land i norr. Kombinationen av musiken, bandets texter med inspiration från vår fornnordiska historia och en scenshow som följer upp detta tema har lett fram till att bandet idag har miljontals av fans som efterfrågar deras konserter. Som med alla våra svenska band och artister som når en internationell framgång är det alltmer sällan vi får tillfälle att uppleva dem live här hemma, Get Away Rock Festival blir bandets enda festivalgig i Sverige i sommar.

Hur vikingarna skulle ha tagit emot Amon Amarth? Given allsång till The Pursuit of Vikings hela vägen in i hamn.

Anathema [UK]

Med rötterna i gränslandet mellan death och doom bildades Anathema I Liverpool 1990. Bandet hittade tidigt beröringspunkter med goth och mer progressiv rock, och det var framför allt de atmosfäriska, drömliknande ljudbilderna från respektive genre som bandet injicerade i sin musik. Det första riktigt tydliga exemplet på denna utveckling var när The Silent Enigma hamnade på skivdiskarna 1995. Plattan mottogs positivt av både fans och kritiker, och på album efter album därefter har Anathema grävt djupare och gått längre in i sin gemensamma musikalitet för att kunna leverera en meningsfull, passionerad och ärlig musik.
De jämförs ibland i media med sina landsmän i Radiohead, vi skulle istället vilja påstå att om en jämförelse måste göras, att Anathema skriver de lugna låtar Trent Reznor önskar han kunde få ur sig. Det är drypande sorgset, storslaget orkestrerade stråkar och vackert som en sista natt på jorden.

August Burns Red [US]

2011 var August Burns Red headliner på Warped Tour, 2012 kommer de till Getaway Rock Festival!
Bandet debuterade 2005 med Thrill Seeker, som dock gick den stora publiken relativt förbi, och det var med efterföljande Messengers (2007) och framförallt Constellations (2009) som de slog igenom på allvar. Med sitt fjärde album Leveler som kom ifjol gör gänget från Lancaster, Philadelphia, en medvetet riskfylld resa. De hävdar själva att de tar sig den friheten det ger att ha tre väldigt framgångsrika plattor i ryggen, och vill bidra med att bryta upp den standardiserade metalcoren och föra in nya element. Mest tydligt blir det på Internal Cannon där vi plötsligt finner oss förflyttade till Sydamerika till samba och salsaklingande toner, eller öppningsspåret Empire som kompletteras med en allsångskör värdig en VM-final i hockey! Sell out och mjäkigt? Pretty fucking far away from it.
Ett av genrens största band som alltid levererar ett satans drag live, först till moshen vinner…

Corroded [S]

Corroded befinner sig just nu i studion för att spela in sin tredje platta, uppföljaren till Exit To Transfer som såg dagens ljus 2010.
Bandet bildades av Jens Westin och Peter Sjödin redan 2004, och blev signade av skivbolaget Ninetone Records som gav ut debuten Eleven Shades Of Black 2009.
Corroded blev enormt uppmärksammade när deras låt Time And Again hamnade som ledmotiv till Robinson Karibien på TV4, vilket bidrog till att den stora allmänheten fick upp ögonen för det hårt rockande gänget från Ånge.
Bandet är hyperaktuella med soundtracket Age Of Rage till det nya FPS-onlinespelet Battlefield Play For Free, och när låten släpptes digitalt över hela världen gick den direkt rakt upp på svenska iTunes förstaplats.
Sommarens konsert på Getaway blir ett kärt återbesök, hela världen ligger framför Corrodeds fötter så det lär dröja innan vi får chansen att se dem igen.

Cult Of Luna [S]

Cult of Luna gör i sommar en exklusiv spelning hos oss på Getaway Rock Festival i Gävle. Bandet har inte spelat live sedan vintern 2010, och konserten på Getaway Rock blir bandets enda innan nästa album är färdigt, ett bra tillfälle att testa några nya låtar inför sina fans.

Åttamannabandet Cult of Luna har funnits i tio år, släppt fem skivor och turnerat världen över. Den senaste skivan Eternal Kingdom från 2008 hamnade på första plats på tidningen Close-ups årsbästalista. Den förra, Somewhere along the Highway från 2006 fick pris för bästa rock på P3 Guld.

Cult of Lunas musik ligger på gränsen till hur hård och mörk musik kan bli. Det är en tjock, men konstrastfull, vägg av mörk materia som lägger sig över dig som lyssnar. Det är svårt att veta vilka känslor som får utlopp i detta arkaiska tillstånd av aggressivitet och förtvivlan. Den repetitiva musiken förvrider sinnena, likt schamanernas trumresor som får en människa att lämna sin kropp och övergå till att bli någon annan. En björn. En trana. Eller ett lodjur.

Ghost

Hemlighetsfulla Ghost har receptet för att sprida sina lovord för Hin håle, och verkar precis som ormen i paradiset insett att vägen till målet nås genom falsk ödmjukhet och smicker, för att sedan låta helvetets eldar trasa sönder din uppfattning om rätt eller fel, det goda eller det onda.

Ödmjukheten och smickret står de, faktiskt, vackra melodierna för, men ondskan får sitt övertag genom påven Papa Emeritus I:s sång och texter; ”The devil´s power is the greatest one”.

Det här är Black Metal i sin mest lyckade paradoxala form- inbjudande, skrämmande och brutalt nedbrytande.

I januari och februari 2012 tar sig Ghost an USA och Canada, kommer vi se deras skivor på bålen?

God Is an Astronaut [IRL]

En del band och artister är helt enkelt före sin tid, och det brukar behövas ett antal år innan de därför uppmärksammas av den stora allmänheten. Irländarna i God Is an Astronaut är ett lysande exempel på just detta fenomen.

Bandet bildades redan 2002 och debuterade på sitt egna skivbolag Revive Records med plattan The End of the Beginning, ett album som på den tiden var tämligen udda och extrem med sin filmiska, abstrakta postrock. De fick påtryckningar från majorbolag om att de måste skaffa en sångare för att kunna slå igenom stort, men kvartetten vägrade, något vi idag är väldigt tacksamma för. När vi skriver 2012 är nämligen God Is an Astronaut världens största instrumentella rockband, och en viktig katalysator för andra postrockbands framgångar som t.ex. Mogwai och Explosions In the Sky.
Deras genombrott kom 2005 i och med releasen av All is Violent, All is Bright, och plötsligt började kvartettens detaljrika och nyanserade musik refereras till långt utanför sin egen genre.

Intresset och suget efter God Is an Astronaut har nått sådana höjder att bandets samtliga 6 album kommer att återutges under 2012, nymastrade av Tim Young som arbetat med allt från Massive Attack till The Beatles.

Med starka visuella hjälpmedel förvandlas God Is an Astronauts livespelningar till en fantastisk upplevelse, som gjord för att avnjutas en ljummen sommarkväll i Gävle.

HolyHell [US]

Om ditt band plockas upp av Joey DeMaio betyder det två saker; dels att bandet får tillgång till en enorm kunskap och de allra viktigaste kontakterna inom metalvärlden, och dels de höga  förväntningarna som följer av att just DeMaio anser er musik vara exceptionellt bra!
För HolyHell har dessa fakta inte på något vis inneburit några problem.
Med bandets självtitulerade fullängdsdebut på Magic Circle Music har de med sin sällsynt lyckade kombination av sångerskan Maria Breons översinnliga uttryck, ekvilibristen Joe Stumps fantastiska gitarrspel och melodier drivna på 102 oktan snabbt rusat upp på toppen av det symfoniska powermetalberget. Det finns också ett starkt gotiskt inslag i HolyHells musik,
låtar som t.ex. Angel of Darkness eller Resurrection iklädda en orkestral produktion signerad DeMaio får vart endaste hårstrå på kroppen att resa sig av välbehag.

Det här ser vi verkligen fram emot i sommar…

Kings Destroy [US]

Brooklyn’s finest Kings Destroy parerar de släpigaste av Sabbaths grooves med ett sound som för tankarna till The Melvins eller Goatsnake, det handlar om en utomjordisk doom med riff som slingrar sig fast kring dig vid första lyssningen.
Relativt färska på doomscenen är dock ingen av bandmedlemmarna några duvungar, utan tunga veteraner från New Yorks inflytelserika hardcorekretsar med ett förflutet i band som Killing Time, Electric Frankenstein och Uppercut.
Kings Destroy är ett av de mest intressanta nyare doom-metalbanden idag, och debuterade så sent som 2010 med plattan And the Rest Will Surely Perish. Sångaren Steve Murphy inspireras av franskklassicismens stora dramatiker som Jean Racine och Pierre Corneille, och bygger upp sina texter som kompletta berättelser med fiktiva karaktärer och ett psykologiskt djup.
Albumets inledande The Mounty är ett lysande exempel där Murphy berättar historien om en man som kämpar mot sina inre demoner, för att till slut besegra dem kunna möta döden med en upprätthållen stolthet.

Lita Ford [US]

När Lita Ford var med och bildade The Runaways under det sena 70-talet fanns det nog inte i hennes begreppsvärld att hon 2012 skulle tituleras the Queen of Metal. Den rockmusik som hon skapade tillsammans med Joan Jett och de andra tjejerna i The Runaways har inte bara haft en avgörande roll för många band därefter, utan tveklöst även varit en viktig inspirationskälla till att fler tjejer har plockat upp instrumenten och utmanat grabbarna i den mansdominerade musikbranschen.
Efter att Runaways gick skilda vägar och Lita Ford debuterade som soloartist stod det klart att hon varit den som drivit på det hårdare soundet i bandet. Hennes album Out for Blood, Dancin’ on the Edge och Lita var alla starten på en karriär som just the Queen of Metal.
Litas solokarriär fortsatte med fler skivor och turnéer ända in på 90-talet, då hon valde att kliva åt sidan och lämna hysterin inom branschen. Det kom att dröja ända till 2008 innan hon stod på scenen igen, och året efter gav hon oss albumet Wicked Wonderland.
2012 kommer Lita Ford inte bara till Getaway Rock Festival, hon har då även med sig en purfärska platta, Living Lika A Runaway, som kommer att släppas genom SPV/Steamhammer innan sommaren. Enligt Lita är musiken på denna en uppdatering av vad punk, metal och The Runaways var och betydde för henne, något vi välkomnar och ser fram emot med stora förväntningar.

Manowar [US]

När The Kings Of Metal äntrar Sverige, Gävle och Getaway Rock Festival är det så tungt att vi får balansera upp hela västkusten med blytyngder för att hindra Göteborg från att förfrysas på höjder motsvarande Mount Everests.
För väldigt många av oss har Manowar från debuten 1982 med albumet Battle Hymns och fram till idag utgjort den musikaliska normen och måttstocken som all annan metal jämförs mot. Dessutom har bandet med sin fascination för myter, krig och pyroteknik ständigt utvecklat sin scenshow till att alltid erbjuda sin publik lite mer än vad vi är vana vid. Lägg till detta att Joey Demaio även besitter mer talang än världens samlade politikerkår, eller för den delen, komiker, att leverera one-liners så kan vi väl vara överens om att det här är bandet framför andra.
Så, med en karriär som mer eller mindre följt metalgenrens framväxt så är våra förväntningar på sommarens gig med världens mest högljudda hårdrocksband större än Conan The Barbarians lårmått.

Ministry [US]

När det stod klart att Al Jourgensen skulle återförena sitt Ministry för en konsert på tyska Wacken 2012 slog hjärtat dubbelvolter i alla industri- och trashälskande fans runt om i världen.
Det var med Jesus Built My Hotrod från plattan Psalm 69: The Way to Succeed and the Way to Suck Eggs som Ministry skrev in sig i historieböckerna som ett banbrytande industriband, då MTV plockade upp videon och bandet fullständigt exploderade i popularitet.
Vi pratar om en hyperaktiv och överproduktiv oväsenskonstnär som genom åren gjort fantastisk musik, både med Ministry, men även med sidoprojekt som t.ex. Revolting Cocks, Lard eller 1000 Homo Djs.
Just nu är Uncle Al dessutom högaktuell med ytterligare ett annat projekt- Buck Satan & the 666 Shooters, en korsbefruktning av industrimetal och ja, country.
Nytt material med Ministry planeras att släppas i mars 2012, och enligt Jourgensen själv är det den trashigaste musiken han spelat in någonsin. Giget på Get Away Rock Festival är en återvändande triumf för en levande legend.

Nightwish [FI]

När italienaren Claudio Monteverdis 1608 satte upp Monteverdis opera Arianna kan vi förmoda att han inte kunde förutse att Nightwish sådär 400 år senare skulle nå enorma framgångar med sin fusion av symfonisk metal och just opera. Det som vid första intrycket kan tyckas vara en omöjlig kombination har dock visat sig vara ett framgångsrikt recept för att utveckla den melodiösa, symfoniska metalgenren och föra den vidare på tidigare otrampade vägar.

Under sin 15-åriga karriär har bandet släppt ifrån sig 6 album, och på framförallt de senare albumen Once och Dark Passion Play har bandet lagt i en tyngre metalväxel vilket bara ökat deras popularitet. Förväntningarna på den kommande sjunde plattan Imaginaerum som släpps inom kort är minst sagt stora.

Har du vägarna förbi Karibien i Januari kan du komplettera din oavsiktliga solbränna med att se bandet på 70000 Tons Of Metal Cruise.

Raubtier

Det brukar heta att världens farligaste rovdjur är människan. Att det handlar om tre killar från Haparanda har däremot varit mindre känt, till nu. Raubtier har på relativt kort tid etablerat sig som ett av Sveriges i särklass tyngsta band i korsningen mellan industri och metal. De har fått vänja sig vid att föras fram som Svea Rikes svar på Rammstein, en jämförelse som faller platt så snart respektive bands texter analyseras. Där tyskarna framstår som skojigt underhållande väljer Raubtier istället glädjande nog möjligheten att leverera en avgrundsdjup samhällskritik som få andra artister idag varken har mod eller förmåga till.

Gör er beredda för mörkret från norr, i sommar bereder det ut sig över New Getaway Rock Festival.

Red Fang [US]

Att band som spelar heavy metal inte nödvändigtvis måste vara grundade någon gång innan 1980 för att förstå helheten med soundet och attityden är Red Fang ett ypperligt exempel på. Portlandkvartetten besitter även en annan viktig, och ibland förbisedd egenskap, nämligen humor. Betvivlar någon detta är det bara att kolla in bandets videos till t.ex. Prehistoric Dog, Wires eller Hank Is Dead.
Bandet bildades 2005, och medlemmarna beslutade sig från start att de skulle lämna det avancerade och komplicerade därhän, Lance Chess förklarar att de ville göra hårdrock som ”appeals to both the thinking and the banging head”.
Exakt ett år efter sitt första gig agerade de öppningsakt åt The Melvins, och det finns definitivt ett släktskap banden emellan. Musikaliskt befinner sig Red Fang nämligen i samma trakter som The Melvins, Hot Snake och Queens of The Stoneage, med influenser från de gamla trotjänarna som Black Sabbath, Slayer och The Melvins.
Med fjolårets Murder the Mountains, bandets andra platta i ordningen, tar Red Fang på ett smart och humoristiskt vis itu med sin avsky mot modebranschen och den ytlighet som den föder. Någonstans känns det också helt logiskt att det just är Red Fang som ger modehusen fingret, de är så coola i sin stil och säkra med sin musik att de inte behöver draperas in i ett rätt skuret tygstycke för att vi ska vilja headbanga till deras låtar.

Rosetta [US]

Metal-astronauterna i Rosetta har befunnit sig på en lång rymdfärd sedan 2003, då den mäktiga debuten The Galilean Satellites släpptes på Translation Records. Albumet fick mycket uppmärksamhet i undergroundkretsar, och tidigt fick bandet se sig jämföras med storheter som Isis, Cult of Luna och Neurosis. Det var också från Neurosis sidoprojekt Tribes of Neurot som Rosetta hämtade inspiration från för att göra The Galilean Satellites till ett dubbelalbum, där bägge plattorna kan spelas parallellt med varandra på samma vis som Neurosis Times of Grace och Tribes of Neurots Grace är tänkta att komplettera varandra.

Kvartetten från Philadelphia har därefter för varje skivsläpp fortsatt att leverera en närmast hypnotisk metal, en filmisk ljudbild som öppnar upp en magisk och obegränsad värld för lyssnaren.

Med den tredje fullängdaren A Determinism of Morality från 2010 sprängde sig Rosetta upp ur underjorden, musikjournalisterna och fansen stod så enade kring bandets unika soundtrack till apokalypsen. Med låtar som Je N’en Connais Pas La Fin  och titelspåret A Determinism of Morality utvecklar bandet sin fascination för den stora tomheten i världsrymden, och lyfter ett existentiellt tema som löper rakt igenom människans historia- den ständiga frågan kring livets och därmed alltings mening.

Satyricon [N]

Tyngre och bättre black metal än den som kommer paketerad från Satyricon går inte att uppbringa på den här sidan av 2000-talet. När Satyr släpper loss sin brinnande röst och Frost trampar igång kaggarna finns det inget annat band som kommer upp i samma kvalitetsnivå.
Sedan debuten Dark Medieval Times från 1993 har Satyricon dominerat och format utvecklingen av genren, och deras musik stannar inte vid att enbart byggas på hårdhet och hög volym, det är med skarpa kontraster ett växelspel byggs upp som gör dem så innovativa och ständigt intressanta.
Senaste albumet The Age of Nero släpptes 2008, och är redan att betrakta som en solid klassiker. Oavsett om du hör till dem som vill höra Dark Medieval Times eller Black Crow On A Tombstone dundrandes ut i Gävlenatten så bör du ta tillfället i akt att bevittna ett makalöst band, Getaway Rock bjuder nämligen på Satyricons enda festivalgig i Sverige i sommar.

Saxon [UK]

I sommar landar örnen i Gävle, och vi välkomnar ett av de mest klassiska heavy metal-banden genom hårdrockens långa historia; Saxon!
Med en lång och svårslagen rad av mästerliga album och låtar att välja mellan, kommer Saxon garanterat att hålla hov på Getaway Rock Festival. Hela 33 år har gått sedan debuten, och under de åren har Biff Byford och hans gäng lämnat ett outplånligt arv till mänskligheten, flera obligatoriska album i varje hårdrocksälskares samling och naturligtvis- sina oförglömliga konserter.
Under det tidiga 80-talet dominerade Saxon tillsammans med Iron Maiden och Judas Priest metalscenen, och 1984 släpptes deras genom karriären mest sålda album, Crusader, som hamnade i över 2 miljoner hem världen över.
Det som dock verkligen bevisar varför Barnsleygrabbarna hör hemma bland de få riktigt stora banden är när de så sent som ifjol kramade ur sig ett av 2011 års bästa plattor, Call To Arms, som med låtar som Mists of Avalon och Chasing The Bullet imponerade stort på både äldre och nytillkomna fans. På flera plan är Call To Arms en tillbakagång till det sound som utmärkte bandets tidiga år, men utan att bli nostalgiska eller sentimentala.
Saxon är fortfarande, med sitt 19:e album i ryggen, ett fantastiskt band att räkna med!

Skindred [UK]

Ur resterna av det upplösta ragga-punkiga Dubwar skapades Skindred 1998. För Benji Webbe var Skindred en ny arena att leva ut sin besatthet av Elvis, ett sammanhang där allt var möjligt, där skilda världar kunde mötas och frodas på ett konstruktivt sätt. I dag, 14 år senare, står Skindred helt ohotade på sin tron. Det finns inget band som så framgångsrikt plockar väl valda delar ur punk, metal, reggae och elektronisk dansmusik, och som så fulländat tvinnar ihop delarna till en fullkomlig explosion som, ärligt, bara måste upplevas live!
Med rötterna i Newport, Wales, en stad med hög arbetslöshet, stora ekonomiska och sociala skillnader får mixen av de olika kulturer och genrer som samsas inom Skindreds grepp en djupare innebörd. Vi pratar trots allt om nationen som under en och samma period gav oss Judas Priest, Motörhead och The Specials, tre band som förenas, ompaketeras och levereras på en dignande silverbricka av Webbe och hans mannar för oss att roffa åt oss av.

The Black Dahlia Murder [US]

Vi har glädjen att presentera Detroits deathmetalstoltheter The Black Dahlia Murder till Getaway Rock! Det finns de som anser att bandet mer lämpligt placeras inom metalcoregenren, mest beroende på de utflykter The Black Dahlia Murder tillät sig på 2009 års platta Deflorate, men enligt grabbarna i bandet själva är det melodisk dödsmetall vi kommer att bli bjudna på till sommaren.

Efter fjolårets succé med den monumentalt tunga Ritual, där Shannon Lucas baskaggar misshandlas till oigenkännlighet medan riff av glödande magma samsas med Brian Strnads gruvhålsdjupa growl har The Black Dahlia Murder sedan starten varit ett band vi haft på önskelistan till Getaway.
Att se det här gänget live är som att frivilligt ställa sig under ett Herculesplan vid take off, eller att ensam försöka stoppa en hjord skenande elefanter. Ja- ni förstår att det kommer bli precis så som vi vill ha det; tungt, stenhårt och- högt.

Triggerfinger [BE]

Dressed to kill? Det råder ingen tvekan om att Ruben Block, Mario Goosens och Paul Van Bruystegem kniper hem titeln ”most sharpdressed band in hard rock”, om det funnits en sådan vill säga. Belgarna bör naturligtvis främst uppmärksammas för sitt fantastiskt kompromisslösa vis att skapa den mest svängiga rockmusiken sedan Robert Johnson sålde sin själ till djävulen. Influenser och referenser haglar för varje enskild låt, och med senaste skivan All This Dancin’ Around når deras nyfikna lekfullhet nya höjder. Rockabilly, stoner, electronica- det som i slutändan håller ihop bandet och hindrar dem från att uppfattas som spretiga är det skitiga groovet och bandets särpräglade melodikänsla.
Det bästa substitutet till en allvarlig Queens Of The Stoneage-abstinens, Ruben Blocks sångstil påminner en hel del om den otrolige Josh Homme. The Loudest band in Antwerpen kommer skruva upp volymen till 11 även på Getaway Rock.

Warbringer [US]

I rakt nedstigande led från Slayer, Exodus och Anthrax har Warbringer äntrat världen med sin övertygande kärlek till metal.
På relativt kort tid har de lyckats bygga upp ett rykte om sig som true to the game, och 2011 års Worlds Torn Asunder som producerades av Steve Evetts (The Dillinger Escape Plan, Symphony X, Sepultura)imponerade stort. Musikaliskt har bandet alltid haft en grund i sina hjältars album som de vuxit upp med, men de lyckas ändå tillföra ett eget sound som bryter ny mark.
Med i genomsnitt 300 gig om året sedan 2008 och debuten War Without End, så är det ingen överdrift att påstå att vi i Warbringer har ett bisarrt tight liveband. Det omfattande turnerandet har även fungerat som ett nutida korståg, efter var stad Warbringer lämnar så har de också lämnat nyfrälsta fans efter sig.
Vi kan också kollektivt passa på att sträcka lite extra på oss när Warbringer besöker oss i sommar, bandet är nämligen ett stort fan av vårat egna Ghost!

Yngwie Malmsteen [S]

Det råder ingen som helst tvekan om att Yngwie Malmsteen är Sveriges genom tiderna mest storslagne och mest framgångsrika gitarrist, alla jämförelser bleknar så snart de ställs på prov mot virtuosen från Stockholm.
Rankad flera gånger om som en av världens bästa gitarrister har han haft en enorm betydelse för den neoklassiska metalen, och hans stjärnstatus har sedan mitten av 1980-talet hållit sig på en konstant hög nivå, ett faktum som genom åren hjälpt till att forma myten om Yngwie som en extravagant lyxlirare med en förkärlek till livets goda ting.
Med en bakgrund i banden Steeler och Alcatrazz var det många som fick upp ögonen för Yngwies tekniska färdigheter redan innan han gick solo med sitt Rising Force. Problemet för Malmsteen var att han inte fungerade som en medlem i ett band, han var redan då den självklare stjärnan och blickpunkten för publikens ögon.
Showen var, och är, viktig för Yngwie Malmsteen, vilket vi som besöker hans konserter kan vara tacksamma över. Han värdesätter och utvecklar de klassiska hårdrocksattributen, och lika mycket som han förbluffar med sitt gitarrspel vill han få oss att tappa hakan med sin scenshow.
Det är alltför sällan vi får se Malmsteen här hemma i Sverige numera, spelningen på Getaway Rock Festival är hans enda gig på hemmaplan i sommar.